När novembermörkret ligger som en grå filt runt allt, ibland med vita prickar virvlande i luften, känns det lite mysigt att bli nostalgisk!
Tänk så här såg Vällingby Centrum ut på 60-talet! Kvickly (sedermera Coop) låg i hjärtat av Centrumhuset och där fanns den fashionabla restaurangen Vällingehus! En gång var jag där som middagsgäst och en gång i annat sammanhang. Mer blev det inte tyvärr. Vi var tre par som tillsammans firade våra Bröllopsdagar, måste ha varit 1976 om jag inte minns fel. Det var tider det!
60-talet var ett fantastiskt decennium för de flesta. Det hände så mycket! För migpersonligen började decenniet med att jag gick i skolan och avslutade det hela lite abrupt, men sen blev det jobb och ny fritidssyssla. Började en gammaldanskurs i Vällingby Folkdansgille hösten 1962 tillsammans med en kompis och det blev början till ett 30-årigt engagemang med dans, dräkt, slöjd, musik & sång.
Och nu, efter nästan 20 års frånvaro, har jag halkat in i min gamla förening igen.
Mycket är oerhört förändrat, men många av dom gamla kamraterna finns kvar, och det känns härligt. I hjärtat är vi alla lika unga fortfarande....*S*
60-talet var också då den stora kärleken ramlade in, vi flyttade hemifrån, gifte oss och.....nej, vi skaffade inte barn. Vi skaffade hund istället. Barn blev det först nästa decennium;=)
En stor härlig Schäfer som var med oss i nästan 13 år!
Massor av nya vänner, där fortfarande vänskapsbanden finns..........det känns också tryggt!
Men en del vänner har försvunnit under årens lopp, man tappar kontakten och det är lite trist.
Men dom viktiga, riktiga VÄNNERNA finns där! Om än lite utspridda i landet!
60-talet var också decenniet då många av oss vaknade politiskt. Vietnamkrigets fasor fick mej att vakna och jag tog ställning! Inte helt lätt alla gånger att vara 'ung vuxen' som det heter idag, och argumentera med äldre som upplevt andra världskriget!
1968 var ju året då den unga generationen sa ifrån och demonstrerade och väckte debatt. Det saknar jag idag. Varför blir så många grupper så militanta i sitt sätt att protestera mot orättvisor i samhället. Det är ju inte rätt metod att uppnå dom vackra målen!
Jag är faktiskt lite stolt över att jag demonstrerat och stått på Stockholms Stadion och skanderat......Ja ja, vi tar det en annan gång;=) Och protesterat mot Kärnkraften mm.
Men vi vågade ändå säga vår mening!
Och det törs jag än idag! Tack och lov!
//Eva
