Idag har jag varit hos tandläkaren. En krona gick av sista dagen på semestern, dvs roten den satt på gick av, och vips fanns inget att fästa tanden i.
Idag har jag opererat bort hela roten och det som var kvar av tanden. Aj , aj, aj......Trots bedövning var det väldigt obehagligt att känna knakandet i tandbenet och jag spjärnade emot allt jag kunde. Inte trevligt alls! Nu är där en grop, som jag måste vårda ömt så inget obehörigt slinker in och infekterar. Till råga på allt råkade tdl bända bort granntanden - också en krona - så luckan som skulle varit liten, blev dubbelt upp. Den kronan kan ju inte sättas tillbaka förrän gropen läkt! Känner mej tandlös även om det inte syns direkt! Och sen blir det brygga....hej och hå, och pengarna rullar iväg!
Jag har många gånger funderat över vilket tåligt och lidande släkte vi svenska är, speciellt vi 40-talister, som fick våra tänder förstörda av dåtidens hemska 'bergsprängare', skoltandläkarna!
Dom kanske inte visste bättre, vare sig om behandlingsmetoder eller bemötande av BARN, men det är vi som får betala notan nu! Väldigt många av oss.
Fick vi ett litet hål, borrade man ur hela tanden så att bara ett tunnt skal blev kvar, och det fylldes med giftigt amalgam. Ont gjorde det, bedövning var sjåpigt och handlaget hårt. Maskinutrustningen var inte nådig heller!
Där lades grunden får mångas tandläkarskräck! Säkert min egen också. Men skräcken är inte så stor att jag inte går, men jag mår d-å-l-i-g-t varje gång jag ska gå dit! Ont i magen, rastlös, huvudvärk, orolig. Detta går över bara jag väl sitter i stolen och min gullige tandläkare och hans lika gulliga sköterska tar hand om mej. Dom är vana vid skraja patienter.
Inte nog med att vi åsamkas en massa lidandet, det kostar pengar också! Massor!!! Tandvårdsförsäkringen är ett minne blott, även om det visst blivit lite bättre nu, fast ingen vet egentligen vad som gäller! Så typiskt svenskt!
Om detta varit USA hade en hel generation stämt alla våra gamla tandläkare, folktandvården, staten, skoltandvården.....you name it, och vi hade haft råd att göra alla de dyrbara ingrepp som tidens tand drar över oss!
Men icke, vi tiger och lider och gnäller i en blogg!!! Känns det igen?
Finns det inte någon organisation som arbetar för såna som oss? Jag känner inte till någon, men finns det skulle jag vilja veta!
Den notan skulle bli dyrbar för de ansvariga! Ja visst, optimistiskt, bäst att vara svensk och hålla klaffen och betala och se glad ut!
Inte så glad Eva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar